Lokalahti kyrka

Kyrkans byggnad Lokalahti församling har sitt ursprung i år 1490, då biskop Magnus Särkilax invigde begravningsplatsen och de lokala frälsebönderna Gunnar Eilifsson och Albrekt Henriksson Görtzhagen lät bygga ett träkapell, invigt åt Sankta Katarina, på den plats där den nuvarande kyrkan står. Därmed blev Lokalahti en kapellförsamling under Vehmaa. Själva kapellets form är inte känd, men många av de träskulpturer som finns i den nuvarande kyrkan, bland annat Sankt Anna själv tredje och Gud Fader-skulpturerna, härstammar redan från detta kapell.
År 1639 byggdes en ny träkyrka på platsen för det gamla – tydligen förfallna – kapellet. Sannolikt är det just för denna kyrka som predikstolen, som fortfarande finns i kyrkan, tillverkades.
Vid samma tid blev Lokalahti för första gången ett självständigt pastorat. Denna självständighet varade endast till år 1691, då man åter anslöts till Vehmaa som kapellförsamling.
Den nuvarande kyrkan uppfördes år 1763 enligt ritningar av byggmästare Joh. Höckert. Dess interiör målades år 1769, efter att kyrkan färdigställts, av Gabriel Prychteen från Nystad. De mest betydande reparationsarbetena i kyrkan utfördes åren 1857–62 enligt planer av länsarkitekt G. Th. P. Chiewitz och på 1950-talet enligt planer av arkitekt Totti Sora. De senaste ändringsarbetena i kyrkans interiör utfördes på 1990-talet. Våren 2008 slutfördes ändringsarbetena i kyrkans korparti. Något välbekant är borta, såsom segerkorset. Något nytt och samtidigt gammalt har kommit i dess ställe, till exempel det bondestilspräglade krucifix som anskaffades till kyrkan år 1835 och altaret från början av 1700-talet från den föregående kyrkan. Genom korets fönster syns Lokalahti kyrkbys landskap, som växlar med årstiderna.
Kyrkans yttre målning har förnyats flera gånger. Under två olika skeden har den varit röd. År 1904 målades kyrkan grå och senare i en grönaktig nyans. Spåntaket måste rivas år 1926 och ersättas med plåttak.
Sommaren 2006 renoverades kyrkan utvändigt och fick också en av sina tidigare färgnyanser tillbaka.
Kyrkobyggnaden lever tillsammans med församlingen: den bär det förgångna och för det vidare in i framtiden.
Predikstolen Predikstolen är sannolikt tillverkad för den kyrka som byggdes år 1639. På sidofälten har man i efterhand fäst träskulpturer från 1600-talet som föreställer Frälsaren, aposteln Petrus, aposteln Johannes och en apostel som förblivit okänd eftersom hans attribut saknas, samt av samma orsak en skulptur av ett okänt helgon från omkring år 1500. Det skulle kunna vara det medeltida kapellets skyddshelgon Sankta Katarina. Predikstolen togs ur bruk år 1768, men togs i bruk igen år 1861. På predikstolens sidofält finns latinska ord som betyder: Om han som predikar inte först själv flammar, kan han inte tända den för vilken han predikar.
Altartavlan Altartavlan torde ha köpts i Nystad år 1774 till priset av 200 daler. Efter reparationen som utfördes åren 1859–62 förvarades den andra altartavlan i sakristian. Den nuvarande tavlan fästes på ny duk, eftersom den hade förvarats till exempel i ett skjul. Genom målningen skymtar underifrån en upp och nedvänd målning med samma motiv, där årtalet 1651 finns. Målningen, som föreställer nattvarden och uppenbarligen är ett finländskt arbete, placerades åter på sin tidigare plats år 2008.
Klockstapeln Den träbyggda klockstapeln är från den föregående kyrkans tid, från 1600-talet. Stapelns svenskpräglade form härstammar från medeltiden. På den större klockan finns en latinsk text: År 1691. Gud allena äran. Den mindre klockan är från år 1866. Klockorna ringdes för hand fram till pingsten 2008.
Begravningsplatsen Runt kyrkan finns en begravningsplats som utvidgades åtminstone åren 1833 och 1868 och som omges av en mur av stora stenblock, lagd år 1833. I muren finns öppningar i den västra delen av sydmuren och i det sydöstra hörnet. En portöppning finns också på södra sidan, omedelbart framför klockstapeln. År 1910 byggdes stentrappor på begravningsplatsen. Före år 1830 var begravningsplatsen betydligt mindre. Dess inhägnad var knuttimrad av stockar.
På begravningsplatsen finns ett verk av bildhuggaren Jussi Vikainen, ett minnesmärke över de stupade åren 1939–1944. Det föreställer en stilla man som just har gått från striden in i dödens sömn och lagts att vila med granris under huvudet.
Den nya begravningsplatsen anlades år 1889. Den utvidgades ännu i mitten av 1990-talet med en del som kallas Lehtola.
Om Lokalahti församlings skeden Lokalahti församlings självständighet fastställdes genom beslut av kejserliga senaten år 1906, men i praktiken först år 1931, då Reino Vare blev församlingens långvarige kyrkoherde. Han tjänade i Lokalahti ända tills han gick i pension år 1967.
I samband med kommunsammanslagningen gick Lokalahtis då cirka 1000 medlemmar stora församling samman med Nystads kyrkliga samfällighet, som bildades av Nystads och Pyhämaa församlingar, från början av år 1981. Också Kalanti församling anslöt sig till den.
Från början av år 2009 upplöstes den kyrkliga samfälligheten och Lokalahti blev en kapellförsamling inom Nystad.
Kyrkan berättar genom sin existens och sina föremål om ortens historia och människor.
Ett märkligt beskydd har följt vår kyrkas föremål, av vilka de äldsta har bevarats i träbyggnader i över 500 år.
Gamla och nya föremål tjänar tillsammans kyrkan. De ger oss anledning till eftertanke – vilken är vår plats som församlingsmedlemmar i generationernas kedja i denna tid som Gud har gett oss.